Det började med en spricka i fogningen. En liten, knappt synlig spricka mellan två kakelplattor i duschhörnan. Inget att bry sig om, tänkte jag, det är väl bara att fixa med lite ny fog. Men sprickan växte, och snart syntes en antydan till missfärgning i innertaket nedanför. Det var då vi insåg att det lilla problemet kanske var lite större än vi trott.
Att göra badrumsrenovering Stockholm är inte som på andra ställen. Det är inte bara frågan om hantverkare och material, det är en ekvation som innefattar allt från bostadsrättsföreningens regler till samordning med grannar, från brist på hantverkare till chockhöga priser. Och mitt i allt detta står man själv, med en vision om ett vackert badrum och en växande oro för vad det egentligen kommer att kosta.
Första steget var att kontakta föreningen. I en bostadsrätt i Stockholm är det aldrig bara att sätta igång. Regler om tätskikt, om ventilation, om vilka tider man får borra, allt måste kollas. Vår förening hade dessutom särskilda krav på att entreprenören måste vara godkänd av dem, för att undvika fusk och skador. Det kändes tryggt, men det begränsade också våra valmöjligheter.
Vi bad om offerter från tre olika företag. Det var en upplevelse i sig. Priserna skilde sig med över hundra tusen kronor mellan den dyraste och den billigaste. Den billigaste kändes för bra för att vara sann, den dyraste för dyr för att vara rimlig. Vi valde till slut en mellannivå, ett företag med lång erfarenhet och bra referenser, trots att det sved i plånboken.
Sen började väntan. Alla pratar om bristen på hantverkare i Stockholm, och det är sant. Vår utvalda entreprenör kunde inte börja förrän fyra månader senare. Vi bokade in oss, betalade en handpenning, och sen var det bara att vänta. Fyra månader av planering, av att föreställa sig hur det skulle bli, av att oroa sig för vad som fanns bakom kaklet.
När de väl kom var det som en invasion. Rivningskillarna var på plats klockan sju på morgonen, och på några timmar var badrummet borta. Allt det gamla, det fula, det som vi stört oss på i åratal, försvann i en container på gården. Det var både skrämmande och befriande. Skrämmande för att det inte fanns någon återvändo, befriande för att vi äntligen var igång.
Sen kom överraskningarna. Först upptäcktes en gammal vattenskada i golvet, något som varit dolt i decennier. Sen visade det sig att ventilationen inte var godkänd enligt dagens krav. Sen var elen från tidigt 70-tal och behövde dras om. Varje upptäckt innebar extra kostnader, extra tid, extra samtal med föreningen. Vi hade en buffert i budgeten, men den började snabbt krympa.
Mitt i allt elände fanns det också ljuspunkter. Hantverkarna var proffsiga, trevliga, noggranna. De förklarade vad de gjorde, varför de gjorde det, och vad vi kunde förvänta oss. Vi lärde oss mer om badrum än vi någonsin velat veta, men det kändes ändå tryggt att ha kunniga människor som tog ansvar.
Efter sex veckor var det klart. Sex veckor av damm, av att duscha på gymmet, av att bo i ett hem som inte kändes som vårt. Men när vi äntligen klev in i det färdiga badrummet, när vi såg det nya kaklet, den nya duschen, det nya ljuset, då försvann alla minnen av besvären. Det var vackert. Mer än vackert, det var perfekt.
Att renovera badrum i Stockholm är ingen enkel resa. Det är dyrt, det är krångligt, det tar tid. Men för oss var det värt det. Vi bor i en stad vi älskar, i en lägenhet vi trivs i, och nu har vi ett badrum som vi faktiskt vill vistas i. Det är inte bara en praktisk yta längre, det är en plats för avkoppling, för njutning, för vardagslyx.
Och när jag står där i duschen, med varmt vatten och utsikt över Stockholms takåsar genom det nya fönstret, tänker jag att allt strul var värt det. Sprickan i fogningen var början på något nytt.